TERME DEI PAPI

FINALMENTE! 

Äntligen har vi kommit iväg och ”svavlat av oss” utanför Viterbo. Härligt! 
Eftersom jag gillar återanvändning, så kopierar jag mig själv i form av följande gamla gäst-blogg-inlägg från Moas Latinblogg:

De svavelhaltiga källorna användes redan av de etrusker som bebodde området och staden Surrena, dagens Viterbo, århundraden före den romerska dominansen. En av staden gator gick mot Dei Bagni, den slätt där källorna ligger. Svavelhaltigt vatten användes tidigt i terapeutiskt syfte, av både djur och människor. Vallade djur, som får och getter, leddes till exempel ned i sådana källor för att bli av med parasiter, samt läka och förebygga klövproblem. Så småningom förstörde romarna den etruskiska bosättningen på platsen, men uppskattade källorna och kallade dem ”Terme Etrusche”. Det finns lämningar efter flera bad som romarna anlade vid Viterbo. Ortens vikt som någon form av centrum för termalbad framgår i flera skriftliga källor, till exempel Strabon. Han hade dock även vissa griniga synpunkter på badanläggningar, som varande alldeles för stojiga och stimmiga och rentav störande för de boende runt omkring. Detta torde väl snarast gälla de allmänna bad som fanns i många av de romerska städerna.

Under medeltiden besöktes svavelbaden av flera påvar. År 1235 under påven Gregorius IX tid blomstrade både Viterbo och baden. 1404 tackade påven Bonifatius IX ja till en inbjudan som lovade bota den förfärliga värk han hade i benen, men hjälp av välgörande vatten och lera. En tredje påves närvaro, Nicholas V är bakgrunden till det nuvarande badets namn, Terme dei Papi. Han byggde till och med ett palats för att ha ett värdigt boende under de perioder han lät sig behandlas av det läkande vattnet som han ansåg vara högst effektivt.

Efter ett par timmar i detta fantastiska vatten, måste jag säga att jag är benägen att hålla med. Förutom en känsla av totalt välbefinnande, så blir huden otroligt mjuk och håller sig så i flera dagar. Mineralerna och svavlet sägs också sätta igång läkande och renande processer i kroppen. 

Buona Pasqua!

 

Under påskveckan fylls Rom med besökare från hela världen, som vill fira denna högtid i den eviga staden. På Skärtorsdagens förmiddag, då vi besökte en av Roms större kyrkor, S. Maria Maggiore, som förresten ligger ett stenkast ifrån lägenheten där vi bor under april, så mötte vi många människor som bar på stora olivkvistar. Detta till åminnelse av dagen då Jesus red in i Jerusalem på sin åsna, och människorna lade ut palmblad på marken framför honom. På långfredagens kväll hölls Via Crucis (en stor ceremoni som ska symbolisera Jesus vandring med korset) vid ett upplyst Kolosseum. Detta innebar körsång, tal av påven och uppläsning av berättelsen om Jesu lidande och död.  Själv tog jag dock del av det hela i en ganska måttlig dos hemma vid TV-skärmen.

I butikerna har vi beundrat hela berg av vackert inslagna påskägg, och olika varianter av Colomba, som i princip är påskens version av det italienska bakverket Pantettone, som ju hör julen till. Colomba betyder duva, och kakorna som ska ha formen av en sådan,  förekommer i olika varianter. Min favorit är en av de enklare, med nötter eller mandel på ovansidan och möjligen kanderad frukt som fyllning. Och så extrapris på riktigt fint lamm med färsk rosmarin i paketet, och fantastiska kronärtskockor för under 4 kronor styck  ­- vad mer kan man begära inför den stundande påskmiddagen?

Trajanus villa, Trevi och Fänkålslikör ”fatto da noi”

Denna torsdag i mars fick jag möjligheten att åka med på ett studiebesök till den så kallade Trajanus Villa utanför Trevi, där det sedan flera år pågår arkeologiska utgrävningar. Efterlängtat morgonkaffe, serverat av två trevliga kvinnor på Café Roma,  intogs i den lilla staden Subiaco, där de hugade även passade på att inhandla lokalt vin i en intilliggande butik. Sedan var det dags för romerska ruiner! 

 

Ansvarig arkeolog på plats, Agostina Appetecchia, visade oss de senast undersökta delarna.  Attribueringen till Kejsar Trajanus är något oklar. I nuläget är det egentligen endast villans datering som kan användas som bevis för att den skulle ha tillhört kejsaren.  Personligen tycker jag att villan och dess använding är lika intressant även utan Trajanus inblandning, kanske till och med intressantare. Om vi istället utgår ifrån att det inte var kejsaren som ägde villan, vem kan det då ha varit? Hittills är det villans offentliga delar som grävts fram, med en trädgårdsanläggning, fontäner  och flera salar för mottagningar. 

Georadar, det vill säga tekniska undersökningar där man sänder signaler ned under markytan för att avläsa om det finns strukturer och lämningar, visar att det finns mycket mer dolt på platsen. Agostina berättade att det bland annat finns en oval struktur, som skulle kunna vara en liten amfiteater eller möjligen en fiskdamm. En stor del av villan ligger fortfarande under jord och Agostina och hennes kollegor tror att det är där de mer privata delarna av bostadskomplexet kan finnas.

Efter besöket på utgrävningen åkte vi till Trevi, som ligger längs floden Aniene. Faktum är, att precis som man kan drista sig till att gissa, ska vattnet i Fontana di Trevi ha kommit ända härifrån under tidigare epoker. (Om det stämmer eller ej idag, tänker jag inte bry mig om att ta reda på!)

I Trevi finns ett kastell med anor från 1100-talet som tillhört familjen Caetani. Den icke höjdrädde kan klättra upp i kastellets torn och blicka ut över landskapet, stående på en höjd av 821 meter över havet. Bergen i närheten, vars namn tyvärr har fallit mig ur minnet, är 1900 respektive 2200 meter höga. Det finns fina vandringsleder i området, berättade vår museiguide. Alltså finns det anledning att återvända en helg senare under våren, med bekväma skor och matsäck i väskan.

Vi hade blivit rekommenderade en lunchrestaurang, men då den visade sig vara stängd ringde museikvinnan några samtal, och tog oss med till ett annat ställe som öppnades endast för oss: trattorian Il Casale La Foce.  Ägarinnan, tillika kocken, sladdade in på grusplanen vid restaurangen någon bråkdels sekund före vår infart. I solen, med de vackra bergen som fond, åt vi sedan en fantastisk lunch lagad av den fortkörande damen och hennes mor. Antipasti (förätter), en primi, en primi till (alltså två pastarätter), secondo (huvudrätt) och sedan kaffe och kaka på det. 

Vi fick också provsmaka damernas hemgjorda likörer.  Först fick vi en gjord på Vild fänkål, sedan en med Gentiana-rot och till sist en gjord på Corniolo, ett rött bär av kornell-släktet som jag inte har lyckats finna någon svensk motsvarighet till. Mycket goda alla tre kan jag försäkra! :-) 

Papegojorna i Villa Burghese

Precis som i Kew Gardens i London finns det papegojor i Rom. Ett gäng brukar ta en lov över institutet tidigt på kvällen. De skriker högt, men är fina. Får se om de låter sig fångas på bild under våren.

 ( Bild hämtad från webben)

Skotska kiltar och Marathonlopp.

Denna lördagseftermiddag var det fullt av kiltklädda rugby-fans bland alla lördagsflanörer längs Via del Corso och  kring Piazza del Popolo. En annan hord bar gröna leprechaun-hattar. Det händer alltid något i Rom. Hur som helst så är det Six Nations Championship som pågår idag med lag ifrån Italien, Frankrike, Wales, Irland England och Skottland. I morgon söndag är det dags för det årliga Marathonloppet. För den som är intresserad av att titta på löparna, eller för den delen att undvika dem, så är rutten den följande:

Svenska institutet i Rom

Under våren kommer jag att arbeta med bas på Svenska institutet i Rom. Institutet ligger i Valle Giulia, i nordöstra delen av Burgheseparken, och ett stenkast från två kända nationalmuseer; det Etruskiska:  Museo Nazinonale Etrusco di Villa Giulia  och Konstmuseet:  La Galleria nazionale d'arte moderna e contemporanea.

Institutet grundades 1925 på initiativ av bl.a. kronprins Gustav Adolf och syftet var främst att främja antikvetenskapen, men institutet skulle också "tjäna den humanistiska forskningens och konstens intressen". Verksamheten initierades redan 1926 av dess dåvarande och förste chef, Axel Boethius. Samma år startade den arkeologiska kursen som sedan fortsatt att vara en av grundpelarna i institutets verksamhet, och som jag själv gick 2006. I slutet av 1930-talet fick institutet en egen tomt på via Omero Detta efter ett avtal mellan svenska och italienska staten 1937. Avtalet innebar att marken skänktes av italienska staten som i utbyte fick en tomt i Stockholm för att bygga ett  italienskt institut.  Huset ritades av Ivar Tengbom och idén var använda sig av modern svensk arkitektur och inredningskonst.

Prins Eugen, var ordförande i inredningskommitten och en version av hans tavla Molnet finns i konferensrummet på institutet. På gården möts man av Carl Milles skulptur Solglitter.

Numismatiska museet och Schliemanns trojanska palats

Flera av museerna i Aten har generösa öppettider, så även det Numismatiska museet på gatan Panepestimiou, i närheten av parlamentet och det stora torget Syntagma. Således styrde jag kosan ditåt efter en sen och lång lördagslunch. Även om man är helt ointresserad av antika mynt så är museet väl värt ett besök. Själva byggnadens historia och interiör är nämligen väldigt spännande. Dessutom ingår en audio-guide i biljettpriset, vilket gör att man som besökare får en riktigt stor behållning av utställningen.

Det numismatiska museet grundades på ön Egina 1829. Detta passade naturligtvis extra bra eftersom man kan säga att det var där de tidigaste grekiska mynten började slås. När Aten blev huvudstad 1834 flyttades museet till fastlandet och har varit inrymt i olika byggnader i staden. Sedan 1998 finns museets samlingar utställda i den (ö)kände Heinrich Schliemanns 1800-talsresidens. Heinrich Schliemann (1822-1890) kom från enkla förhållanden och fick arbeta för sin överlevnad som mycket ung. Han började syssla med kommers och kom med åren att bygga upp en extremt lukrativ handelsrörelse. Detta möjliggjorde att han vid 41 års ålder kunde ägna sig helt och hållet åt sin stora passion, arkeologi!

 

I akademiska kretsar sågs Schliemann aldrig som något annat än en amatör. Tros detta, eller kanske just därför, är han ett av de namn som kommit att bli det mest kända för eftervärlden. Schliemann skapade sensationella rubriker när han grävde ut de mytiska städerna Troja och Mykene.  Han bosatte sig permanent i Grekland 1870, gifte sig med Sofia Kastrioti som kom att arbeta tillsammans med honom på utgrävningarna. Tillsammans fick de två barn som döptes till Andromache och Agamemnon. Man förstår att deras far måste ha varit minst sagt besatt av forna tider och antika kulturer, och att han verkligen hängav sig åt denna vurm helt och fullt.

Det Schliemannska huset var och är fortfarande något extravagant. Egendomen kom att gå under namnet Iliou Melathron, ”Trojanska palatset” och stod klart 1881. Schliemann utformade sitt drömhem tillsammans med sin gode vän arkitekten Ernst Ziller. På torsdagarna höll paret Schliemann öppen salong för Atens societet.

När man kommit in i den rikt dekorerade vestibulen låg matsalen till vänster och balsalen till höger. Båda rummens väggar är täckta av målningar inspirerade av väggmålningarna i Pompeji, och med textstycken ut Iliaden som knyter an till rummens aktiviteter. Längs taket i balsalen utför små amoriner arkeologiskt arbete. Målningarna föreställer utgrävningarna av Troja respektive Mykene.

 På museet omnämns Schliemann som ”the father of Prehistoric archaeology” och här måste nog en nutida arkeolog få hosta till lite diskret. Men, säga vad man vill om Schliemanns vetenskaplighet, till förtret för många av hans samtida ”riktiga”arkeologer är det hans namn, och inte deras, som de flesta känner igen.

Till huset hörde som sig bör en vacker trädgård och denna sköttes av en trädgårdsmästare som gavs smeknamnet ”Priamos” av paret Schliemann. Tråkigt nog finns bara en liten del av egendomens trädgård kvar numera. Här ligger museets café. I en stad som Aten, med förhållandevis få grönområden insprängda i stadsmiljön utgör det som finns kvar av Musernas trädgård ändå en liten oas, där man kan smita in och filtrera bort trafiken och larmet från Panepestimiou för en stund.

Sökandet efter den Cykladiska figurinen



Goulandrismuseet, även
kallat det Cykladiska museet



Från dag 1 av min vistelse här i Aten, har jag diskret spanat i bättre såväl som sämre affärsinrättningar efter en cykladisk figurin att ta med hem. I en stad som fullkomligen översvämmas av souvenire- och museibutiker torde det vara en lätt uppgift, men icke! Detta beror på att jag är en krävande och dessutom mycket vankelmodig figurin-spekulant. Sökandet efter just min cykladiska figurin påbörjades nämligen redan 1996. Under våren det året hade jag läst min första termin på universitet i ämnet Antikens kultur- och samhällsliv och omedelbart fastnat för just den cykladiska kulturen. Sommaren samma år båtluffade min goda väninna Erika och jag tillsammans under tre veckor i just Cykladerna.


Det var för övrigt en fantastisk resa, min allra första till Grekland. Med en konstvetare som resekompanjon är det kanske inte så förvånande, vår ungdom till trots, att de tre veckorna på luffen faktiskt innehöll ungefär lika delar av finkultur och, ja, låt oss säga "annan" kultur... Sedan dess har jag spenderat åtskilliga månader i detta land, men varje gång återvänt hem utan den där figurinen. Hur ska det gå den här gången?

Nationalmuseet i Aten

Aten med tårgas i atmosfären

Det går naturligtvis inte att vistas i Aten i dessa dagar utan att påverkas av och förhålla sig till det som sker i samhället. Stämningen är märkbart låg och dämpad generellt. Människor på gatan och i butiker börjar spontant tala om den rådande situationen och det verkar som om många vill berätta hur det EGENTLIGEN är, då de är rädda att övriga Europa har fått en alltför ensidig bild av problemen. Senast igår talade jag med en butiksägare som var fullständigt uppgiven. Det kommer att följa svåra tider och många mänskliga tragedier på denna ekonomiska kris.

Som utlänning med avsikt att utföra ett par veckors studier och kanske se sig omkring i Attika litegrann, drabbas man (förutom stor oro för de grekiska vännerna) egentligen mest av praktiska problem  i och med alla de parallella strejker som pågått de senaste veckorna. Metro, taxibilar, museer, arkeologiska siter, banker, båtar och sist men inte minst sophämtningen har stått stilla.

En annan sak som jag reflekterat är att de mesta känns ganska dyrt i Aten nu, mot när jag var här på Svenska institutets arkeologiska kurs vår-vintern 2005. Metrobiljetter, en kopp kaffe, mat i såväl butiker som på restaurang, har ökat i pris.

Grekerna är vana demonstranter vid det här laget. Gemene atenbo och demonstrant tar på sig gasmask eller munskydd, smörjer någon vit pasta runt ögon och näsa till skydd mot tårgasen. Man visar sitt missnöje men kastar inte sten och molotov-cocktails. Det har ändå varit ganska våldsamt sista veckan, men många bränder och förstörda butiksrutor efter det att dagens manifestationer tagit slut och de mer våldsbenägna elementen dröjer sig kvar på stan´. I torsdags kväll låg polisens tårgasdimmor täta över centrum och det hör tyvärr inte till ovanligheterna i Aten. Det kändes lätt absurt att promenera bland aska och pyrande härdar, för att inte tala om den ambivalens man kände när man ändå valde att inte gå tillbaka hem utan gick och satte sig i en bar en stund.

Grekisk bossanova och mer Ekologi

Ja, den ekologiska trenden verkar fortsätta starkt även här. Under ett lunchbesök på den mycket trevliga restaurangen Melilitos fick jag dessutom höra (för mig) ny musik, och jag frågade ägarinnan vad som spelades. Det var Eleni Tsaligopoulou, eller Ελένη Τσαλιγοπούλου som hon stavas på grekiska. Efter att ha fått namnet även på albumet begav jag mig raskt till en gammal hederlig skivaffär (så hette det på 80-talet). Hittade ej det album jag sökte, men väl tre andra av henne, vilka lika raskt inhandlades.