My PhD: Library recesses

Work/working spaces should not be large, open and bright "landscapes" if you ask me. They should be snug/cosy and silent. In this huge fantastic library, one can find such nooks and corners everywhere. Just love today´s desk, South Wing, floor 4, Cambridge University library. 😊             

James Tissot på Chiostro del Bramante

Efter arbetsdagens slut traskade jag ner på stan´ för att se en utställning i Chiostro del Bramante. Denna tidigare klosterbyggnad ligger en stenkast från Piazza Navona och är verkligen ett favoritställe! Klosterbyggnaden är från tidigt 1500-tal och renoverades av en stiftelse för cirka 15-20 år sedan och härbärgerar utställningslokaler, bar/café, restaurang och en bokshop. Bara att besöka caféet, ta ett glas eller en kaffe och blicka ner över den vackra innergården är också väl värt att göra. Jag har sett ett antal utställningar där tidigare och har aldrig blivit besviken. Producenterna tycks arbeta mycket med att kontextualisera vad ämne/vilket tema det än gäller. En audio-guide ingår alltid, och som student betalar man endast 5 euro i inträde (ordinarie pris i år är 13 euro). Dessutom har de öppet på måndagar och varje dag alltid till minst kl 20.00.

Just nu och en bit in på nästa år visas den första större Tissot-utställningen någonsin i Italien. James Tissot (1836-1902) var periodvis mycket framgångsrik redan under sin livtid. Tissot hade onekligen ett spännande liv. Han började arbete som konstnär i Frankrike, men flyttade till England i de politiska efterdyningarna av det fransk-tyska kriget 1870. Där mötte han sin stora kärlek Kathleen Newton och gjorde lite av skandal genom att leva med henne trots att hon var frånskild och hade två barn. Newton återkommer som modell i många av Tissots målningar. När hon tragiskt gick bort i tuberkulos flyttade Tissot tillbaka till Frankrike. Hans karriär fick en aprupt vändning när han år 1885 fick en religiös uppenbarelse och sedan endast målade bibliska motiv. Denna sistnämnda period finns inte representerad i utställningen i Chiostro del Bramante.

Jag tycker mycket om hans måleri, som ofta skildrar kvinnor och väldigt ofta Kathleen Newton. Utställnings-producenterna lyfter i många av tolkningarna och i de stämningsgivande citaten utställningen fram att det handlar om att se, om att bli betraktad etc. Tissot skildrade återkommande kvinnor som blir betraktade och beundrade, samtidigt låter han många av kvinnorna titta rakt på betraktaren av tavlan på ett vis som får i alla fall mig att tänka på styrka och frihet, snarare än objektifiering.

Utställningen visas t.o.m. 21 februari 2016

Agrumi di Sicilia - Citrus från Sicilien

Något av det bästa med att vara i Italien är alla de inhemskt odlade frukter och grönsaker som finns att tillgå på marknader såväl som i vanliga matbutiker. Nu närmar sig också den bästa tiden på året för citrusfrukter och många av de finaste kommer från Sicilien. Igår var jag på just en siciliansk restaurang och åt en SORBETTO AL CEDRO som var vansinnigt god. Cedro heter på svenska sötcitron, cedrat eller suckat och är väl inget man träffar på speciellt ofta utom i form av just....suckat. De där syltade bitarna av fruktens skal i bakverk. Eller? Går det att få tag i de färska frukterna även i Sverige numera? 

(Restaurangen heter förresten Sicilia in Bocca och ligger på Via Flaminia 390. Rekommenderas!)

Idag hittade jag sicilianska klementiner och MIAGAWA, eller miyagawa, i den lokala matbutiken. Det sistnämnda är en frukt jag vare sig sett eller hört talas om tidigare. Den kommer tydligen ursprungligen från Japan och ingår i gruppen satsumas och mandariner, men skalet är grönt som på en limefrukt. Smaken påminner möjligen om en blandning mellan mandarin och röd grapefrukt. Väldigt goda!

Marzabotto Tur och Retur. Del I.

Den här dagen var det dags för en utflykt till den lilla orten Marzabotto, som ligger en bit söder om Bologna. Där finns en etruskisk stad med två intilliggande begravningsplatser, nekropoler, samt ett litet museum som visar fynd från utgrävningar som gjorts på platsen. Lämningarna upptäcktes i mitten av 1800-talet, när markägaren och godsherren Chevalier Giuspeppe Aria skulle plantera några mycket stora träd. Så småningom anlitade familjen Aria en god vän, greven Gozzadini, att leda utgrävningar i området. Aria inrättade en sorts museum i sitt eget hem och Gozzadini författade en omfattande katalog över de arkeologiska fynden. Idag pågår utgrävningar i Marzabotto i liten skala under ledning av Bolognas universitet.

Under den arkeologiska kongressen i Bologna 1871 reste delegaterna (den 5 oktober) till Marzabotto i ett extrainsatt tåg, bekostat av Aria, för att beskåda och diskutera lämningarna. Källmaterialet jag använder i min forskning består bland annat av reseskildringar, som den skriven av museimannen Magnus Lagerberg. Han ingick liksom Oscar & Agda Montelius samt Hans & Elin Hildebrand i den svenska delegationen under Bolognakongressen 1871 och har skrivit om sina minnen därifrån . 

Lagerberg beskriver livfullt hur exkursionen gick till: ”Om man de föregående dagarna haft att fröjda sig åt den blåa italienska himlen, fick man idag lära känna, att Jupiter Pluvius ännu kan visa sin makt. Så snart jernvägståget stannat och resenärerna utstigit, började från en närbelägen kulle att uppsändas raketer, försedda med starka knallsatser, hvilka likt kanonskott helsade oss välkomna. Detta saluteringssätt fortfor, utan uppehåll,  hela dagen, och genom det starka eko, bergväggarne lemnade, gjorde det ett ståtligt intryck. Regnet fortfor ännu”

Till skillnad från det regnväder som drabbade resenärerna 1871, så lämnade vi Bologna i strålande solsken. Det hade dock snöat en hel del, så utflykten var lite av en chansning. Vi ville gärna se museet och själva platsen, även om det troligen inte skulle gå att se särskilt mycket av de arkeologiska lämningarna. Efter att ha beundrat floden Reno och ett snötäckt landskap med bergskedjan Apenninerna i fonden, så klev vi av tåget i Marzabotto efter knappt 40 minuter. Efter ytterligare knappt en halvtimme lyckades vi till slut hitta ett ställe som inte var stängt där vi kunde få oss något till livs. På Osteria di Marzabotto var köket inte öppet, men det gick att få en fin tallrik med bröd, ostar och kallskuret. Man ska vara mätt när man går på museum!

För kongressdelegaterna del, så berättar Lagerberg vidare hur de anländer till Arias slott och där först studerade de utställda arkeologiska fynden. Under tiden hade det slutat regna, och det stora sällskapet begav sig uti Arias park. Vid utgrävningarna hade Aria låtit uppföra ett etruskiskt tempel och mycket påpassligt lämnat två gravar tillräckligt utgrävda för att delegaterna skulle få möjlighet att ”avtäcka” dem. Det häftiga regnet hade gjort att schakten var hemskt leriga: ”...hvilket gjorde , att de besökande, då de väl kommit ned på botten af det vidsträckta rummet för utgräfningen, höllo på att fastna der, så att de, efter fulländat värf med grafvarnes öppnande, måste, under allmän munerhet, uppdragas ur gyttjan af dem, som ej vågat sig ned på djupet”

Etruskiska gravar. I bakgrunden lyxigt partytält för Chevalier Arias lunchgäster.

Lagerberg fortsätter att beskriva gravarna som innehöll skelett såväl som gravgåvor, och han gör anmärkningen att själva nekropolen på avstånd påminner om svenska kyrkogårdar från 1600-talet. En livlig diskussion bryter sedan ut på platsen om gravarnas ålder och ursprung. Det var vid det här tillfället inte klarlagt att det rörde sig om etruskiska lämningar och inte heller att det även fanns en antik stad i området. Senare på dagen bjöds det in till en luxuös lunch, alla deltagarländers flaggor vajade i vinden, en musikkår spelade musik från alla närvarande nationer (t. ex. spelades ”Ur svenska hjärtans djup”) och den italienske kronprinsen höll tal. När det var dags att bryta upp ledde inte bara en, utan TVÅ musikkårer vägen till tåget och ett fyrverkeri avslutade utflykten.

Ja, ni förstår vilka storslagna scener som ägt rum på denna lilla ort, och att vi verkligen såg fram emot att få besöka museet och platsen –om än snötäckt- för den numera bevisat etruskiska staden - även om inga knallskott och fyrverkerier väntade oss. 

Det gjorde däremot den här skylten:

Inte bara utgrävningen, utan också museet stängt på grund av snön. 

Jaha. Det var bara att ta tåget tillbaka till Bologna!

To be continued...

Museo di Storia di Bologna

Kopia av sarcofago degli sposi

Idag vaknade vi till ett stilla snöfall. På dagens program stod ett besök på Museo di Storia di Bologna. Museet ägs och drivs av en stiftelse och är inrymt i Palazzo Pepoli. Här visas Bolognas historia på ett ganska ”modernt” sätt, vilket bland annat betyder olika sorts multimedia-lösningar. 

Fram till 22 februari visas utställningen 

I viaggio oltre la vita. Gli Etruschi e l`aldila tra capolavori e realtà virtuale, det vill säga ungefär: 

Resan bortom livet. Etruskerna och livet efter detta genom mästerverk och virtuell verklighet. 

Utställningen var placerad på olika ställen i museet. Ett antal etruskiska mästerverk i en blandning av både kopior och original fanns utställda, bland dessa en gravsten från det arkeologiska museet i Bologna och en av de bemålade gravar från Tarquinia som vanligen kan beskådas på Villa Giulia, det etruskiska museet i Rom. I övrigt visades 3D-film, diverse projektioner, en exakt kopia av den fantastiska sarkofagen sarcofago degli sposi inklusive en film om hur kopian tillverkades, samt en rad ganska klassiska skärmar med texter som berättade om etruskernas syn på livet efter döden och resan dit. 

Utställningen var rätt så informativ. Samtidigt var upplevelsen att man använt sig av den senaste tekniken för att den finns, inte för att den alltid tillför något. Projektet är ett samarbete med Villa Giulia (det etruskiska museet i Rom), som visar en mindre utställning om det etruskiska Bologna. Jag såg den när jag var i Rom i höstas. Meningen med projektet är också, vilket inte är helt tydligt, att sammanföra den etruskiska kulturen i regionerna Emilia-Romagna och Latium och koppla samman Bolognas och Roms etruskiska arv. Sammantaget upplevs hela utställningsidén som lite rörig. Jag tror att tanken är att vissa delar ska behållas i den permanenta utställningen i Bologna, vilket skulle kunna förklara de något disparata intryck den ger. En favoritdel av utställningen var hur som helst en autentisk rekonstruktion av en etruskisk vägsträckning kantad av gravar.

Sapori d´inverno, vinterns smaker

Sen fredag eftermiddag landade vi i Bologna, staden med många smeknamn: La Grassa (syftar på all god mat), La Rossa (på grund av husens och tillika många invånares politiska färg) och La Dotta (den lärda).  Här bodde etruskerna i staden de kallade Felsina. Här anlade romarna staden Bononia. Här grundades världens första universitet år 1088. Första och enda gången jag varit här tidigare (också då i sällskap med M) var det juni och nästan +35 grader varmt... Nu är det annorlunda, minusgrader och efterdyningar av torsdagens ”snökaos” i staden. Vilka kontraster!

De flesta som läser den här texten består nog av vänner och familj, men kanske är det ändå på sin plats att nämna något om vad jag sysslar med numera... Jag forskar om hur arkeologin såg ut och formades som vetenskap under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Mer specifikt ska jag undersöka de svenska arkeologernas kontakter med Italien. 

En viktig händelse för min forskning är en internationell arkeologisk kongress som ägde rum i just Bologna år 1871, där flera svenska forskare deltog. Jag är inne på min andra termin som doktorand och denna, liksom den förra, kommer till största delen att bestå av kurser- Det innebär att det tyvärr inte blir så mycket arbete gjort med själva avhandlingen. I en lucka mellan alla kurser gick det i alla fall att planera in en studieresan till Bologna med omnejd. Resan gör jag med stöd av ett resestipendium från Fondazione Rausing, en fond som är knuten till Svenska institutet i Rom. Målet är att kunna besöka några av de museer och arkeologiska platser som de svenska forskarna besökte under Bolognakongressen 1871.

Vår adress den här gången är Piazza San Francesco, där vi hyr en liten lägenhet av Elisa, som visade sig vara ”curator” och jobba med samtidskonst, installationer och offentliga konstverk. Och just det, apropå på familjen Rausing... Taxichauffören som tog oss från flygplatsen undrade var vi kom ifrån, och när han hörde detta fick vi veta att hans fru varit i Sverige flera gånger. Hon jobbar för företaget Tetra Pak, vilket som bekant har grundats av Rausing. ”Åk med henne till Sverige nästa gång”, sa vi.

På kvällen hasade vi oss fram på snöhal travertin under Via Portellos portiker och arkader. Vi hamnade på Trattoria Baraldi som visade sig servera både god och bastant mat, vilket passade alldeles utmärkt en kylig vinterkväll efter en lång resdag. På menyn har de bland annat en ”avsmakningstallrik” i inte mindre än 5 olika varianter: Bolognese (kött), Pesce (fisk), Vegetariano, Vegano och Sapori d´inverno (vinterns smaker). Vi testade två av dessa, väldigt gott!

Piazza San Francesco

NOVEMBER I ROM

 Höstrusket kan slå till rejält i Rom med skyfall och åska, men vädret kan snabbt växla till riktigt kallt och klart. Även om man gärna förknippar en Rom-resa med ljumma kvällar på uteserveringar så rekommenderar jag verkligen att uppleva staden under denna ”mellantid”,  i glappet mellan den varma senhösten och den stundande julturismen. Ett ställe som är perfekt att besöka en novemberkväll är Castel Sant´Angelo. Man får definitivt den rätta historiska känslan och utsikten över Rom och Vatikanen är något extra. Om man klär sig varmt är baren, som ligger högt på på ”utsidan” av kastellet, ett trivsamt ställe att ta ett glas på. Istället för att sörja uteserveringarna kan man slinka in på något av alla trevliga caféer och barer. 

En av våra favoriter för tillfället är AK bar i Trastevere, där man kan komma förbi hela dagen för frukostkaffe, eftermiddagsfika, aperitivio eller en matbit. Inredningen går åt det eklektiska, lite kitschiga hållet, med fantastiska gamla möbler och små soffgrupper. Dessutom spelar de väldigt bra musik.  

TERME DEI PAPI

FINALMENTE! 

Äntligen har vi kommit iväg och ”svavlat av oss” utanför Viterbo. Härligt! 
Eftersom jag gillar återanvändning, så kopierar jag mig själv i form av följande gamla gäst-blogg-inlägg från Moas Latinblogg:

De svavelhaltiga källorna användes redan av de etrusker som bebodde området och staden Surrena, dagens Viterbo, århundraden före den romerska dominansen. En av staden gator gick mot Dei Bagni, den slätt där källorna ligger. Svavelhaltigt vatten användes tidigt i terapeutiskt syfte, av både djur och människor. Vallade djur, som får och getter, leddes till exempel ned i sådana källor för att bli av med parasiter, samt läka och förebygga klövproblem. Så småningom förstörde romarna den etruskiska bosättningen på platsen, men uppskattade källorna och kallade dem ”Terme Etrusche”. Det finns lämningar efter flera bad som romarna anlade vid Viterbo. Ortens vikt som någon form av centrum för termalbad framgår i flera skriftliga källor, till exempel Strabon. Han hade dock även vissa griniga synpunkter på badanläggningar, som varande alldeles för stojiga och stimmiga och rentav störande för de boende runt omkring. Detta torde väl snarast gälla de allmänna bad som fanns i många av de romerska städerna.

Under medeltiden besöktes svavelbaden av flera påvar. År 1235 under påven Gregorius IX tid blomstrade både Viterbo och baden. 1404 tackade påven Bonifatius IX ja till en inbjudan som lovade bota den förfärliga värk han hade i benen, men hjälp av välgörande vatten och lera. En tredje påves närvaro, Nicholas V är bakgrunden till det nuvarande badets namn, Terme dei Papi. Han byggde till och med ett palats för att ha ett värdigt boende under de perioder han lät sig behandlas av det läkande vattnet som han ansåg vara högst effektivt.

Efter ett par timmar i detta fantastiska vatten, måste jag säga att jag är benägen att hålla med. Förutom en känsla av totalt välbefinnande, så blir huden otroligt mjuk och håller sig så i flera dagar. Mineralerna och svavlet sägs också sätta igång läkande och renande processer i kroppen. 

Buona Pasqua!

 

Under påskveckan fylls Rom med besökare från hela världen, som vill fira denna högtid i den eviga staden. På Skärtorsdagens förmiddag, då vi besökte en av Roms större kyrkor, S. Maria Maggiore, som förresten ligger ett stenkast ifrån lägenheten där vi bor under april, så mötte vi många människor som bar på stora olivkvistar. Detta till åminnelse av dagen då Jesus red in i Jerusalem på sin åsna, och människorna lade ut palmblad på marken framför honom. På långfredagens kväll hölls Via Crucis (en stor ceremoni som ska symbolisera Jesus vandring med korset) vid ett upplyst Kolosseum. Detta innebar körsång, tal av påven och uppläsning av berättelsen om Jesu lidande och död.  Själv tog jag dock del av det hela i en ganska måttlig dos hemma vid TV-skärmen.

I butikerna har vi beundrat hela berg av vackert inslagna påskägg, och olika varianter av Colomba, som i princip är påskens version av det italienska bakverket Pantettone, som ju hör julen till. Colomba betyder duva, och kakorna som ska ha formen av en sådan,  förekommer i olika varianter. Min favorit är en av de enklare, med nötter eller mandel på ovansidan och möjligen kanderad frukt som fyllning. Och så extrapris på riktigt fint lamm med färsk rosmarin i paketet, och fantastiska kronärtskockor för under 4 kronor styck  ­- vad mer kan man begära inför den stundande påskmiddagen?

Trajanus villa, Trevi och Fänkålslikör ”fatto da noi”

Denna torsdag i mars fick jag möjligheten att åka med på ett studiebesök till den så kallade Trajanus Villa utanför Trevi, där det sedan flera år pågår arkeologiska utgrävningar. Efterlängtat morgonkaffe, serverat av två trevliga kvinnor på Café Roma,  intogs i den lilla staden Subiaco, där de hugade även passade på att inhandla lokalt vin i en intilliggande butik. Sedan var det dags för romerska ruiner! 

 

Ansvarig arkeolog på plats, Agostina Appetecchia, visade oss de senast undersökta delarna.  Attribueringen till Kejsar Trajanus är något oklar. I nuläget är det egentligen endast villans datering som kan användas som bevis för att den skulle ha tillhört kejsaren.  Personligen tycker jag att villan och dess använding är lika intressant även utan Trajanus inblandning, kanske till och med intressantare. Om vi istället utgår ifrån att det inte var kejsaren som ägde villan, vem kan det då ha varit? Hittills är det villans offentliga delar som grävts fram, med en trädgårdsanläggning, fontäner  och flera salar för mottagningar. 

Georadar, det vill säga tekniska undersökningar där man sänder signaler ned under markytan för att avläsa om det finns strukturer och lämningar, visar att det finns mycket mer dolt på platsen. Agostina berättade att det bland annat finns en oval struktur, som skulle kunna vara en liten amfiteater eller möjligen en fiskdamm. En stor del av villan ligger fortfarande under jord och Agostina och hennes kollegor tror att det är där de mer privata delarna av bostadskomplexet kan finnas.

Efter besöket på utgrävningen åkte vi till Trevi, som ligger längs floden Aniene. Faktum är, att precis som man kan drista sig till att gissa, ska vattnet i Fontana di Trevi ha kommit ända härifrån under tidigare epoker. (Om det stämmer eller ej idag, tänker jag inte bry mig om att ta reda på!)

I Trevi finns ett kastell med anor från 1100-talet som tillhört familjen Caetani. Den icke höjdrädde kan klättra upp i kastellets torn och blicka ut över landskapet, stående på en höjd av 821 meter över havet. Bergen i närheten, vars namn tyvärr har fallit mig ur minnet, är 1900 respektive 2200 meter höga. Det finns fina vandringsleder i området, berättade vår museiguide. Alltså finns det anledning att återvända en helg senare under våren, med bekväma skor och matsäck i väskan.

Vi hade blivit rekommenderade en lunchrestaurang, men då den visade sig vara stängd ringde museikvinnan några samtal, och tog oss med till ett annat ställe som öppnades endast för oss: trattorian Il Casale La Foce.  Ägarinnan, tillika kocken, sladdade in på grusplanen vid restaurangen någon bråkdels sekund före vår infart. I solen, med de vackra bergen som fond, åt vi sedan en fantastisk lunch lagad av den fortkörande damen och hennes mor. Antipasti (förätter), en primi, en primi till (alltså två pastarätter), secondo (huvudrätt) och sedan kaffe och kaka på det. 

Vi fick också provsmaka damernas hemgjorda likörer.  Först fick vi en gjord på Vild fänkål, sedan en med Gentiana-rot och till sist en gjord på Corniolo, ett rött bär av kornell-släktet som jag inte har lyckats finna någon svensk motsvarighet till. Mycket goda alla tre kan jag försäkra! :-) 

Papegojorna i Villa Burghese

Precis som i Kew Gardens i London finns det papegojor i Rom. Ett gäng brukar ta en lov över institutet tidigt på kvällen. De skriker högt, men är fina. Får se om de låter sig fångas på bild under våren.

 ( Bild hämtad från webben)

Skotska kiltar och Marathonlopp.

Denna lördagseftermiddag var det fullt av kiltklädda rugby-fans bland alla lördagsflanörer längs Via del Corso och  kring Piazza del Popolo. En annan hord bar gröna leprechaun-hattar. Det händer alltid något i Rom. Hur som helst så är det Six Nations Championship som pågår idag med lag ifrån Italien, Frankrike, Wales, Irland England och Skottland. I morgon söndag är det dags för det årliga Marathonloppet. För den som är intresserad av att titta på löparna, eller för den delen att undvika dem, så är rutten den följande:

Svenska institutet i Rom

Under våren kommer jag att arbeta med bas på Svenska institutet i Rom. Institutet ligger i Valle Giulia, i nordöstra delen av Burgheseparken, och ett stenkast från två kända nationalmuseer; det Etruskiska:  Museo Nazinonale Etrusco di Villa Giulia  och Konstmuseet:  La Galleria nazionale d'arte moderna e contemporanea.

Institutet grundades 1925 på initiativ av bl.a. kronprins Gustav Adolf och syftet var främst att främja antikvetenskapen, men institutet skulle också "tjäna den humanistiska forskningens och konstens intressen". Verksamheten initierades redan 1926 av dess dåvarande och förste chef, Axel Boethius. Samma år startade den arkeologiska kursen som sedan fortsatt att vara en av grundpelarna i institutets verksamhet, och som jag själv gick 2006. I slutet av 1930-talet fick institutet en egen tomt på via Omero Detta efter ett avtal mellan svenska och italienska staten 1937. Avtalet innebar att marken skänktes av italienska staten som i utbyte fick en tomt i Stockholm för att bygga ett  italienskt institut.  Huset ritades av Ivar Tengbom och idén var använda sig av modern svensk arkitektur och inredningskonst.

Prins Eugen, var ordförande i inredningskommitten och en version av hans tavla Molnet finns i konferensrummet på institutet. På gården möts man av Carl Milles skulptur Solglitter.