Denna torsdag i mars fick jag möjligheten att åka med på ett studiebesök till den så kallade Trajanus Villa utanför Trevi, där det sedan flera år pågår arkeologiska utgrävningar. Efterlängtat morgonkaffe, serverat av två trevliga kvinnor på Café Roma, intogs i den lilla staden Subiaco, där de hugade även passade på att inhandla lokalt vin i en intilliggande butik. Sedan var det dags för romerska ruiner!
Ansvarig arkeolog på plats, Agostina Appetecchia, visade oss de senast undersökta delarna. Attribueringen till Kejsar Trajanus är något oklar. I nuläget är det egentligen endast villans datering som kan användas som bevis för att den skulle ha tillhört kejsaren. Personligen tycker jag att villan och dess använding är lika intressant även utan Trajanus inblandning, kanske till och med intressantare. Om vi istället utgår ifrån att det inte var kejsaren som ägde villan, vem kan det då ha varit? Hittills är det villans offentliga delar som grävts fram, med en trädgårdsanläggning, fontäner och flera salar för mottagningar.
Georadar, det vill säga tekniska undersökningar där man sänder signaler ned under markytan för att avläsa om det finns strukturer och lämningar, visar att det finns mycket mer dolt på platsen. Agostina berättade att det bland annat finns en oval struktur, som skulle kunna vara en liten amfiteater eller möjligen en fiskdamm. En stor del av villan ligger fortfarande under jord och Agostina och hennes kollegor tror att det är där de mer privata delarna av bostadskomplexet kan finnas.
Efter besöket på utgrävningen åkte vi till Trevi, som ligger längs floden Aniene. Faktum är, att precis som man kan drista sig till att gissa, ska vattnet i Fontana di Trevi ha kommit ända härifrån under tidigare epoker. (Om det stämmer eller ej idag, tänker jag inte bry mig om att ta reda på!)
I Trevi finns ett kastell med anor från 1100-talet som tillhört familjen Caetani. Den icke höjdrädde kan klättra upp i kastellets torn och blicka ut över landskapet, stående på en höjd av 821 meter över havet. Bergen i närheten, vars namn tyvärr har fallit mig ur minnet, är 1900 respektive 2200 meter höga. Det finns fina vandringsleder i området, berättade vår museiguide. Alltså finns det anledning att återvända en helg senare under våren, med bekväma skor och matsäck i väskan.
Vi hade blivit rekommenderade en lunchrestaurang, men då den visade sig vara stängd ringde museikvinnan några samtal, och tog oss med till ett annat ställe som öppnades endast för oss: trattorian Il Casale La Foce. Ägarinnan, tillika kocken, sladdade in på grusplanen vid restaurangen någon bråkdels sekund före vår infart. I solen, med de vackra bergen som fond, åt vi sedan en fantastisk lunch lagad av den fortkörande damen och hennes mor. Antipasti (förätter), en primi, en primi till (alltså två pastarätter), secondo (huvudrätt) och sedan kaffe och kaka på det.
Vi fick också provsmaka damernas hemgjorda likörer. Först fick vi en gjord på Vild fänkål, sedan en med Gentiana-rot och till sist en gjord på Corniolo, ett rött bär av kornell-släktet som jag inte har lyckats finna någon svensk motsvarighet till. Mycket goda alla tre kan jag försäkra! :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar