Flera av museerna i Aten har generösa öppettider, så även det Numismatiska museet på gatan Panepestimiou, i närheten av parlamentet och det stora torget Syntagma. Således styrde jag kosan ditåt efter en sen och lång lördagslunch. Även om man är helt ointresserad av antika mynt så är museet väl värt ett besök. Själva byggnadens historia och interiör är nämligen väldigt spännande. Dessutom ingår en audio-guide i biljettpriset, vilket gör att man som besökare får en riktigt stor behållning av utställningen.
Det numismatiska museet grundades på ön Egina 1829. Detta passade naturligtvis extra bra eftersom man kan säga att det var där de tidigaste grekiska mynten började slås. När Aten blev huvudstad 1834 flyttades museet till fastlandet och har varit inrymt i olika byggnader i staden. Sedan 1998 finns museets samlingar utställda i den (ö)kände Heinrich Schliemanns 1800-talsresidens. Heinrich Schliemann (1822-1890) kom från enkla förhållanden och fick arbeta för sin överlevnad som mycket ung. Han började syssla med kommers och kom med åren att bygga upp en extremt lukrativ handelsrörelse. Detta möjliggjorde att han vid 41 års ålder kunde ägna sig helt och hållet åt sin stora passion, arkeologi!
I akademiska kretsar sågs Schliemann aldrig som något annat än en amatör. Tros detta, eller kanske just därför, är han ett av de namn som kommit att bli det mest kända för eftervärlden. Schliemann skapade sensationella rubriker när han grävde ut de mytiska städerna Troja och Mykene. Han bosatte sig permanent i Grekland 1870, gifte sig med Sofia Kastrioti som kom att arbeta tillsammans med honom på utgrävningarna. Tillsammans fick de två barn som döptes till Andromache och Agamemnon. Man förstår att deras far måste ha varit minst sagt besatt av forna tider och antika kulturer, och att han verkligen hängav sig åt denna vurm helt och fullt.
Det Schliemannska huset var och är fortfarande något extravagant. Egendomen kom att gå under namnet Iliou Melathron, ”Trojanska palatset” och stod klart 1881. Schliemann utformade sitt drömhem tillsammans med sin gode vän arkitekten Ernst Ziller. På torsdagarna höll paret Schliemann öppen salong för Atens societet.
När man kommit in i den rikt dekorerade vestibulen låg matsalen till vänster och balsalen till höger. Båda rummens väggar är täckta av målningar inspirerade av väggmålningarna i Pompeji, och med textstycken ut Iliaden som knyter an till rummens aktiviteter. Längs taket i balsalen utför små amoriner arkeologiskt arbete. Målningarna föreställer utgrävningarna av Troja respektive Mykene.
På museet omnämns Schliemann som ”the father of Prehistoric archaeology” och här måste nog en nutida arkeolog få hosta till lite diskret. Men, säga vad man vill om Schliemanns vetenskaplighet, till förtret för många av hans samtida ”riktiga”arkeologer är det hans namn, och inte deras, som de flesta känner igen.
Till huset hörde som sig bör en vacker trädgård och denna sköttes av en trädgårdsmästare som gavs smeknamnet ”Priamos” av paret Schliemann. Tråkigt nog finns bara en liten del av egendomens trädgård kvar numera. Här ligger museets café. I en stad som Aten, med förhållandevis få grönområden insprängda i stadsmiljön utgör det som finns kvar av Musernas trädgård ändå en liten oas, där man kan smita in och filtrera bort trafiken och larmet från Panepestimiou för en stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar