The core of being an archaeologist

Archaeology has caused me severe stress, insecure (even illegal) employments, and some life crisis now and then, and one can really wonder if it is all worth it.  However, when I think about all the fantastic people I have met through my work, studies and "archaeological" life, and all I have been learning from those encounters, I feel very grateful! Grateful for getting to know people with all kinds of views and ideas. Grateful for the chance to experience new cultures and contexts, and to discuss history and todays´ politics with, and learn from, someone who is actually living in Romania, Hungary, Latvia, the US, Russia, or wherever. It really helps if one wants to cultivate an open mind...  
 
The latest challenge will be to learn enough Catalan and Serbian, so I can read more than the English summaries in these 2 lovely books that was given to me last week, from my good friends Lucila and Vladimir. Thank you so much for being so caring and bringing me a copy of your latest work. 😊

Marzabotto Tur och Retur. Del I.

Den här dagen var det dags för en utflykt till den lilla orten Marzabotto, som ligger en bit söder om Bologna. Där finns en etruskisk stad med två intilliggande begravningsplatser, nekropoler, samt ett litet museum som visar fynd från utgrävningar som gjorts på platsen. Lämningarna upptäcktes i mitten av 1800-talet, när markägaren och godsherren Chevalier Giuspeppe Aria skulle plantera några mycket stora träd. Så småningom anlitade familjen Aria en god vän, greven Gozzadini, att leda utgrävningar i området. Aria inrättade en sorts museum i sitt eget hem och Gozzadini författade en omfattande katalog över de arkeologiska fynden. Idag pågår utgrävningar i Marzabotto i liten skala under ledning av Bolognas universitet.

Under den arkeologiska kongressen i Bologna 1871 reste delegaterna (den 5 oktober) till Marzabotto i ett extrainsatt tåg, bekostat av Aria, för att beskåda och diskutera lämningarna. Källmaterialet jag använder i min forskning består bland annat av reseskildringar, som den skriven av museimannen Magnus Lagerberg. Han ingick liksom Oscar & Agda Montelius samt Hans & Elin Hildebrand i den svenska delegationen under Bolognakongressen 1871 och har skrivit om sina minnen därifrån . 

Lagerberg beskriver livfullt hur exkursionen gick till: ”Om man de föregående dagarna haft att fröjda sig åt den blåa italienska himlen, fick man idag lära känna, att Jupiter Pluvius ännu kan visa sin makt. Så snart jernvägståget stannat och resenärerna utstigit, började från en närbelägen kulle att uppsändas raketer, försedda med starka knallsatser, hvilka likt kanonskott helsade oss välkomna. Detta saluteringssätt fortfor, utan uppehåll,  hela dagen, och genom det starka eko, bergväggarne lemnade, gjorde det ett ståtligt intryck. Regnet fortfor ännu”

Till skillnad från det regnväder som drabbade resenärerna 1871, så lämnade vi Bologna i strålande solsken. Det hade dock snöat en hel del, så utflykten var lite av en chansning. Vi ville gärna se museet och själva platsen, även om det troligen inte skulle gå att se särskilt mycket av de arkeologiska lämningarna. Efter att ha beundrat floden Reno och ett snötäckt landskap med bergskedjan Apenninerna i fonden, så klev vi av tåget i Marzabotto efter knappt 40 minuter. Efter ytterligare knappt en halvtimme lyckades vi till slut hitta ett ställe som inte var stängt där vi kunde få oss något till livs. På Osteria di Marzabotto var köket inte öppet, men det gick att få en fin tallrik med bröd, ostar och kallskuret. Man ska vara mätt när man går på museum!

För kongressdelegaterna del, så berättar Lagerberg vidare hur de anländer till Arias slott och där först studerade de utställda arkeologiska fynden. Under tiden hade det slutat regna, och det stora sällskapet begav sig uti Arias park. Vid utgrävningarna hade Aria låtit uppföra ett etruskiskt tempel och mycket påpassligt lämnat två gravar tillräckligt utgrävda för att delegaterna skulle få möjlighet att ”avtäcka” dem. Det häftiga regnet hade gjort att schakten var hemskt leriga: ”...hvilket gjorde , att de besökande, då de väl kommit ned på botten af det vidsträckta rummet för utgräfningen, höllo på att fastna der, så att de, efter fulländat värf med grafvarnes öppnande, måste, under allmän munerhet, uppdragas ur gyttjan af dem, som ej vågat sig ned på djupet”

Etruskiska gravar. I bakgrunden lyxigt partytält för Chevalier Arias lunchgäster.

Lagerberg fortsätter att beskriva gravarna som innehöll skelett såväl som gravgåvor, och han gör anmärkningen att själva nekropolen på avstånd påminner om svenska kyrkogårdar från 1600-talet. En livlig diskussion bryter sedan ut på platsen om gravarnas ålder och ursprung. Det var vid det här tillfället inte klarlagt att det rörde sig om etruskiska lämningar och inte heller att det även fanns en antik stad i området. Senare på dagen bjöds det in till en luxuös lunch, alla deltagarländers flaggor vajade i vinden, en musikkår spelade musik från alla närvarande nationer (t. ex. spelades ”Ur svenska hjärtans djup”) och den italienske kronprinsen höll tal. När det var dags att bryta upp ledde inte bara en, utan TVÅ musikkårer vägen till tåget och ett fyrverkeri avslutade utflykten.

Ja, ni förstår vilka storslagna scener som ägt rum på denna lilla ort, och att vi verkligen såg fram emot att få besöka museet och platsen –om än snötäckt- för den numera bevisat etruskiska staden - även om inga knallskott och fyrverkerier väntade oss. 

Det gjorde däremot den här skylten:

Inte bara utgrävningen, utan också museet stängt på grund av snön. 

Jaha. Det var bara att ta tåget tillbaka till Bologna!

To be continued...

Trajanus villa, Trevi och Fänkålslikör ”fatto da noi”

Denna torsdag i mars fick jag möjligheten att åka med på ett studiebesök till den så kallade Trajanus Villa utanför Trevi, där det sedan flera år pågår arkeologiska utgrävningar. Efterlängtat morgonkaffe, serverat av två trevliga kvinnor på Café Roma,  intogs i den lilla staden Subiaco, där de hugade även passade på att inhandla lokalt vin i en intilliggande butik. Sedan var det dags för romerska ruiner! 

 

Ansvarig arkeolog på plats, Agostina Appetecchia, visade oss de senast undersökta delarna.  Attribueringen till Kejsar Trajanus är något oklar. I nuläget är det egentligen endast villans datering som kan användas som bevis för att den skulle ha tillhört kejsaren.  Personligen tycker jag att villan och dess använding är lika intressant även utan Trajanus inblandning, kanske till och med intressantare. Om vi istället utgår ifrån att det inte var kejsaren som ägde villan, vem kan det då ha varit? Hittills är det villans offentliga delar som grävts fram, med en trädgårdsanläggning, fontäner  och flera salar för mottagningar. 

Georadar, det vill säga tekniska undersökningar där man sänder signaler ned under markytan för att avläsa om det finns strukturer och lämningar, visar att det finns mycket mer dolt på platsen. Agostina berättade att det bland annat finns en oval struktur, som skulle kunna vara en liten amfiteater eller möjligen en fiskdamm. En stor del av villan ligger fortfarande under jord och Agostina och hennes kollegor tror att det är där de mer privata delarna av bostadskomplexet kan finnas.

Efter besöket på utgrävningen åkte vi till Trevi, som ligger längs floden Aniene. Faktum är, att precis som man kan drista sig till att gissa, ska vattnet i Fontana di Trevi ha kommit ända härifrån under tidigare epoker. (Om det stämmer eller ej idag, tänker jag inte bry mig om att ta reda på!)

I Trevi finns ett kastell med anor från 1100-talet som tillhört familjen Caetani. Den icke höjdrädde kan klättra upp i kastellets torn och blicka ut över landskapet, stående på en höjd av 821 meter över havet. Bergen i närheten, vars namn tyvärr har fallit mig ur minnet, är 1900 respektive 2200 meter höga. Det finns fina vandringsleder i området, berättade vår museiguide. Alltså finns det anledning att återvända en helg senare under våren, med bekväma skor och matsäck i väskan.

Vi hade blivit rekommenderade en lunchrestaurang, men då den visade sig vara stängd ringde museikvinnan några samtal, och tog oss med till ett annat ställe som öppnades endast för oss: trattorian Il Casale La Foce.  Ägarinnan, tillika kocken, sladdade in på grusplanen vid restaurangen någon bråkdels sekund före vår infart. I solen, med de vackra bergen som fond, åt vi sedan en fantastisk lunch lagad av den fortkörande damen och hennes mor. Antipasti (förätter), en primi, en primi till (alltså två pastarätter), secondo (huvudrätt) och sedan kaffe och kaka på det. 

Vi fick också provsmaka damernas hemgjorda likörer.  Först fick vi en gjord på Vild fänkål, sedan en med Gentiana-rot och till sist en gjord på Corniolo, ett rött bär av kornell-släktet som jag inte har lyckats finna någon svensk motsvarighet till. Mycket goda alla tre kan jag försäkra! :-)