James Tissot på Chiostro del Bramante

Efter arbetsdagens slut traskade jag ner på stan´ för att se en utställning i Chiostro del Bramante. Denna tidigare klosterbyggnad ligger en stenkast från Piazza Navona och är verkligen ett favoritställe! Klosterbyggnaden är från tidigt 1500-tal och renoverades av en stiftelse för cirka 15-20 år sedan och härbärgerar utställningslokaler, bar/café, restaurang och en bokshop. Bara att besöka caféet, ta ett glas eller en kaffe och blicka ner över den vackra innergården är också väl värt att göra. Jag har sett ett antal utställningar där tidigare och har aldrig blivit besviken. Producenterna tycks arbeta mycket med att kontextualisera vad ämne/vilket tema det än gäller. En audio-guide ingår alltid, och som student betalar man endast 5 euro i inträde (ordinarie pris i år är 13 euro). Dessutom har de öppet på måndagar och varje dag alltid till minst kl 20.00.

Just nu och en bit in på nästa år visas den första större Tissot-utställningen någonsin i Italien. James Tissot (1836-1902) var periodvis mycket framgångsrik redan under sin livtid. Tissot hade onekligen ett spännande liv. Han började arbete som konstnär i Frankrike, men flyttade till England i de politiska efterdyningarna av det fransk-tyska kriget 1870. Där mötte han sin stora kärlek Kathleen Newton och gjorde lite av skandal genom att leva med henne trots att hon var frånskild och hade två barn. Newton återkommer som modell i många av Tissots målningar. När hon tragiskt gick bort i tuberkulos flyttade Tissot tillbaka till Frankrike. Hans karriär fick en aprupt vändning när han år 1885 fick en religiös uppenbarelse och sedan endast målade bibliska motiv. Denna sistnämnda period finns inte representerad i utställningen i Chiostro del Bramante.

Jag tycker mycket om hans måleri, som ofta skildrar kvinnor och väldigt ofta Kathleen Newton. Utställnings-producenterna lyfter i många av tolkningarna och i de stämningsgivande citaten utställningen fram att det handlar om att se, om att bli betraktad etc. Tissot skildrade återkommande kvinnor som blir betraktade och beundrade, samtidigt låter han många av kvinnorna titta rakt på betraktaren av tavlan på ett vis som får i alla fall mig att tänka på styrka och frihet, snarare än objektifiering.

Utställningen visas t.o.m. 21 februari 2016

Marzabotto Tur och Retur. Del I.

Den här dagen var det dags för en utflykt till den lilla orten Marzabotto, som ligger en bit söder om Bologna. Där finns en etruskisk stad med två intilliggande begravningsplatser, nekropoler, samt ett litet museum som visar fynd från utgrävningar som gjorts på platsen. Lämningarna upptäcktes i mitten av 1800-talet, när markägaren och godsherren Chevalier Giuspeppe Aria skulle plantera några mycket stora träd. Så småningom anlitade familjen Aria en god vän, greven Gozzadini, att leda utgrävningar i området. Aria inrättade en sorts museum i sitt eget hem och Gozzadini författade en omfattande katalog över de arkeologiska fynden. Idag pågår utgrävningar i Marzabotto i liten skala under ledning av Bolognas universitet.

Under den arkeologiska kongressen i Bologna 1871 reste delegaterna (den 5 oktober) till Marzabotto i ett extrainsatt tåg, bekostat av Aria, för att beskåda och diskutera lämningarna. Källmaterialet jag använder i min forskning består bland annat av reseskildringar, som den skriven av museimannen Magnus Lagerberg. Han ingick liksom Oscar & Agda Montelius samt Hans & Elin Hildebrand i den svenska delegationen under Bolognakongressen 1871 och har skrivit om sina minnen därifrån . 

Lagerberg beskriver livfullt hur exkursionen gick till: ”Om man de föregående dagarna haft att fröjda sig åt den blåa italienska himlen, fick man idag lära känna, att Jupiter Pluvius ännu kan visa sin makt. Så snart jernvägståget stannat och resenärerna utstigit, började från en närbelägen kulle att uppsändas raketer, försedda med starka knallsatser, hvilka likt kanonskott helsade oss välkomna. Detta saluteringssätt fortfor, utan uppehåll,  hela dagen, och genom det starka eko, bergväggarne lemnade, gjorde det ett ståtligt intryck. Regnet fortfor ännu”

Till skillnad från det regnväder som drabbade resenärerna 1871, så lämnade vi Bologna i strålande solsken. Det hade dock snöat en hel del, så utflykten var lite av en chansning. Vi ville gärna se museet och själva platsen, även om det troligen inte skulle gå att se särskilt mycket av de arkeologiska lämningarna. Efter att ha beundrat floden Reno och ett snötäckt landskap med bergskedjan Apenninerna i fonden, så klev vi av tåget i Marzabotto efter knappt 40 minuter. Efter ytterligare knappt en halvtimme lyckades vi till slut hitta ett ställe som inte var stängt där vi kunde få oss något till livs. På Osteria di Marzabotto var köket inte öppet, men det gick att få en fin tallrik med bröd, ostar och kallskuret. Man ska vara mätt när man går på museum!

För kongressdelegaterna del, så berättar Lagerberg vidare hur de anländer till Arias slott och där först studerade de utställda arkeologiska fynden. Under tiden hade det slutat regna, och det stora sällskapet begav sig uti Arias park. Vid utgrävningarna hade Aria låtit uppföra ett etruskiskt tempel och mycket påpassligt lämnat två gravar tillräckligt utgrävda för att delegaterna skulle få möjlighet att ”avtäcka” dem. Det häftiga regnet hade gjort att schakten var hemskt leriga: ”...hvilket gjorde , att de besökande, då de väl kommit ned på botten af det vidsträckta rummet för utgräfningen, höllo på att fastna der, så att de, efter fulländat värf med grafvarnes öppnande, måste, under allmän munerhet, uppdragas ur gyttjan af dem, som ej vågat sig ned på djupet”

Etruskiska gravar. I bakgrunden lyxigt partytält för Chevalier Arias lunchgäster.

Lagerberg fortsätter att beskriva gravarna som innehöll skelett såväl som gravgåvor, och han gör anmärkningen att själva nekropolen på avstånd påminner om svenska kyrkogårdar från 1600-talet. En livlig diskussion bryter sedan ut på platsen om gravarnas ålder och ursprung. Det var vid det här tillfället inte klarlagt att det rörde sig om etruskiska lämningar och inte heller att det även fanns en antik stad i området. Senare på dagen bjöds det in till en luxuös lunch, alla deltagarländers flaggor vajade i vinden, en musikkår spelade musik från alla närvarande nationer (t. ex. spelades ”Ur svenska hjärtans djup”) och den italienske kronprinsen höll tal. När det var dags att bryta upp ledde inte bara en, utan TVÅ musikkårer vägen till tåget och ett fyrverkeri avslutade utflykten.

Ja, ni förstår vilka storslagna scener som ägt rum på denna lilla ort, och att vi verkligen såg fram emot att få besöka museet och platsen –om än snötäckt- för den numera bevisat etruskiska staden - även om inga knallskott och fyrverkerier väntade oss. 

Det gjorde däremot den här skylten:

Inte bara utgrävningen, utan också museet stängt på grund av snön. 

Jaha. Det var bara att ta tåget tillbaka till Bologna!

To be continued...

Museo di Storia di Bologna

Kopia av sarcofago degli sposi

Idag vaknade vi till ett stilla snöfall. På dagens program stod ett besök på Museo di Storia di Bologna. Museet ägs och drivs av en stiftelse och är inrymt i Palazzo Pepoli. Här visas Bolognas historia på ett ganska ”modernt” sätt, vilket bland annat betyder olika sorts multimedia-lösningar. 

Fram till 22 februari visas utställningen 

I viaggio oltre la vita. Gli Etruschi e l`aldila tra capolavori e realtà virtuale, det vill säga ungefär: 

Resan bortom livet. Etruskerna och livet efter detta genom mästerverk och virtuell verklighet. 

Utställningen var placerad på olika ställen i museet. Ett antal etruskiska mästerverk i en blandning av både kopior och original fanns utställda, bland dessa en gravsten från det arkeologiska museet i Bologna och en av de bemålade gravar från Tarquinia som vanligen kan beskådas på Villa Giulia, det etruskiska museet i Rom. I övrigt visades 3D-film, diverse projektioner, en exakt kopia av den fantastiska sarkofagen sarcofago degli sposi inklusive en film om hur kopian tillverkades, samt en rad ganska klassiska skärmar med texter som berättade om etruskernas syn på livet efter döden och resan dit. 

Utställningen var rätt så informativ. Samtidigt var upplevelsen att man använt sig av den senaste tekniken för att den finns, inte för att den alltid tillför något. Projektet är ett samarbete med Villa Giulia (det etruskiska museet i Rom), som visar en mindre utställning om det etruskiska Bologna. Jag såg den när jag var i Rom i höstas. Meningen med projektet är också, vilket inte är helt tydligt, att sammanföra den etruskiska kulturen i regionerna Emilia-Romagna och Latium och koppla samman Bolognas och Roms etruskiska arv. Sammantaget upplevs hela utställningsidén som lite rörig. Jag tror att tanken är att vissa delar ska behållas i den permanenta utställningen i Bologna, vilket skulle kunna förklara de något disparata intryck den ger. En favoritdel av utställningen var hur som helst en autentisk rekonstruktion av en etruskisk vägsträckning kantad av gravar.

Numismatiska museet och Schliemanns trojanska palats

Flera av museerna i Aten har generösa öppettider, så även det Numismatiska museet på gatan Panepestimiou, i närheten av parlamentet och det stora torget Syntagma. Således styrde jag kosan ditåt efter en sen och lång lördagslunch. Även om man är helt ointresserad av antika mynt så är museet väl värt ett besök. Själva byggnadens historia och interiör är nämligen väldigt spännande. Dessutom ingår en audio-guide i biljettpriset, vilket gör att man som besökare får en riktigt stor behållning av utställningen.

Det numismatiska museet grundades på ön Egina 1829. Detta passade naturligtvis extra bra eftersom man kan säga att det var där de tidigaste grekiska mynten började slås. När Aten blev huvudstad 1834 flyttades museet till fastlandet och har varit inrymt i olika byggnader i staden. Sedan 1998 finns museets samlingar utställda i den (ö)kände Heinrich Schliemanns 1800-talsresidens. Heinrich Schliemann (1822-1890) kom från enkla förhållanden och fick arbeta för sin överlevnad som mycket ung. Han började syssla med kommers och kom med åren att bygga upp en extremt lukrativ handelsrörelse. Detta möjliggjorde att han vid 41 års ålder kunde ägna sig helt och hållet åt sin stora passion, arkeologi!

 

I akademiska kretsar sågs Schliemann aldrig som något annat än en amatör. Tros detta, eller kanske just därför, är han ett av de namn som kommit att bli det mest kända för eftervärlden. Schliemann skapade sensationella rubriker när han grävde ut de mytiska städerna Troja och Mykene.  Han bosatte sig permanent i Grekland 1870, gifte sig med Sofia Kastrioti som kom att arbeta tillsammans med honom på utgrävningarna. Tillsammans fick de två barn som döptes till Andromache och Agamemnon. Man förstår att deras far måste ha varit minst sagt besatt av forna tider och antika kulturer, och att han verkligen hängav sig åt denna vurm helt och fullt.

Det Schliemannska huset var och är fortfarande något extravagant. Egendomen kom att gå under namnet Iliou Melathron, ”Trojanska palatset” och stod klart 1881. Schliemann utformade sitt drömhem tillsammans med sin gode vän arkitekten Ernst Ziller. På torsdagarna höll paret Schliemann öppen salong för Atens societet.

När man kommit in i den rikt dekorerade vestibulen låg matsalen till vänster och balsalen till höger. Båda rummens väggar är täckta av målningar inspirerade av väggmålningarna i Pompeji, och med textstycken ut Iliaden som knyter an till rummens aktiviteter. Längs taket i balsalen utför små amoriner arkeologiskt arbete. Målningarna föreställer utgrävningarna av Troja respektive Mykene.

 På museet omnämns Schliemann som ”the father of Prehistoric archaeology” och här måste nog en nutida arkeolog få hosta till lite diskret. Men, säga vad man vill om Schliemanns vetenskaplighet, till förtret för många av hans samtida ”riktiga”arkeologer är det hans namn, och inte deras, som de flesta känner igen.

Till huset hörde som sig bör en vacker trädgård och denna sköttes av en trädgårdsmästare som gavs smeknamnet ”Priamos” av paret Schliemann. Tråkigt nog finns bara en liten del av egendomens trädgård kvar numera. Här ligger museets café. I en stad som Aten, med förhållandevis få grönområden insprängda i stadsmiljön utgör det som finns kvar av Musernas trädgård ändå en liten oas, där man kan smita in och filtrera bort trafiken och larmet från Panepestimiou för en stund.

Sökandet efter den Cykladiska figurinen



Goulandrismuseet, även
kallat det Cykladiska museet



Från dag 1 av min vistelse här i Aten, har jag diskret spanat i bättre såväl som sämre affärsinrättningar efter en cykladisk figurin att ta med hem. I en stad som fullkomligen översvämmas av souvenire- och museibutiker torde det vara en lätt uppgift, men icke! Detta beror på att jag är en krävande och dessutom mycket vankelmodig figurin-spekulant. Sökandet efter just min cykladiska figurin påbörjades nämligen redan 1996. Under våren det året hade jag läst min första termin på universitet i ämnet Antikens kultur- och samhällsliv och omedelbart fastnat för just den cykladiska kulturen. Sommaren samma år båtluffade min goda väninna Erika och jag tillsammans under tre veckor i just Cykladerna.


Det var för övrigt en fantastisk resa, min allra första till Grekland. Med en konstvetare som resekompanjon är det kanske inte så förvånande, vår ungdom till trots, att de tre veckorna på luffen faktiskt innehöll ungefär lika delar av finkultur och, ja, låt oss säga "annan" kultur... Sedan dess har jag spenderat åtskilliga månader i detta land, men varje gång återvänt hem utan den där figurinen. Hur ska det gå den här gången?

Nationalmuseet i Aten