Den här dagen var det dags för en utflykt till den
lilla orten Marzabotto, som ligger en bit söder om Bologna. Där finns en etruskisk
stad med två intilliggande begravningsplatser, nekropoler, samt ett litet museum som visar fynd från utgrävningar som
gjorts på platsen. Lämningarna upptäcktes i mitten av 1800-talet, när
markägaren och godsherren Chevalier
Giuspeppe Aria skulle plantera några mycket stora träd. Så småningom anlitade familjen
Aria en god vän, greven Gozzadini, att leda utgrävningar i området. Aria
inrättade en sorts museum i sitt eget hem och Gozzadini författade en
omfattande katalog över de arkeologiska fynden. Idag pågår utgrävningar i
Marzabotto i liten skala under ledning av Bolognas universitet.
Under den arkeologiska kongressen i Bologna 1871 reste
delegaterna (den 5 oktober) till Marzabotto i ett extrainsatt tåg, bekostat av Aria,
för att beskåda och diskutera lämningarna. Källmaterialet jag använder i min
forskning består bland annat av reseskildringar, som den skriven av museimannen Magnus
Lagerberg. Han ingick liksom Oscar & Agda Montelius samt Hans & Elin
Hildebrand i den svenska delegationen under Bolognakongressen 1871 och har
skrivit om sina minnen därifrån .
Lagerberg beskriver livfullt hur exkursionen
gick till: ”Om man de föregående dagarna haft att fröjda sig åt
den blåa italienska himlen, fick man idag lära känna, att Jupiter Pluvius ännu
kan visa sin makt. Så snart jernvägståget stannat och resenärerna utstigit,
började från en närbelägen kulle att uppsändas raketer, försedda med starka
knallsatser, hvilka likt kanonskott helsade oss välkomna. Detta saluteringssätt
fortfor, utan uppehåll, hela dagen, och
genom det starka eko, bergväggarne lemnade, gjorde det ett ståtligt intryck.
Regnet fortfor ännu”
Till skillnad från det regnväder som drabbade resenärerna
1871, så lämnade vi Bologna i strålande solsken. Det hade dock snöat en hel del,
så utflykten var lite av en chansning. Vi ville gärna se museet och själva
platsen, även om det troligen inte skulle gå att se särskilt mycket av de
arkeologiska lämningarna. Efter att ha beundrat floden Reno och ett snötäckt
landskap med bergskedjan Apenninerna i fonden, så klev vi av tåget i Marzabotto
efter knappt 40 minuter. Efter ytterligare knappt en halvtimme lyckades vi till
slut hitta ett ställe som inte var stängt där vi kunde få oss något till livs.
På Osteria di Marzabotto var köket inte öppet, men det gick att få en fin tallrik
med bröd, ostar och kallskuret. Man ska vara mätt när man går på museum!
För kongressdelegaterna del, så berättar Lagerberg
vidare hur de anländer till Arias slott och där först studerade de utställda
arkeologiska fynden. Under tiden hade det slutat regna, och det stora
sällskapet begav sig uti Arias park. Vid utgrävningarna hade Aria låtit uppföra
ett etruskiskt tempel och mycket påpassligt lämnat två gravar tillräckligt
utgrävda för att delegaterna skulle få möjlighet att ”avtäcka” dem. Det häftiga
regnet hade gjort att schakten var hemskt leriga: ”...hvilket gjorde , att de
besökande, då de väl kommit ned på botten af det vidsträckta rummet för
utgräfningen, höllo på att fastna der, så att de, efter fulländat värf med
grafvarnes öppnande, måste, under allmän munerhet, uppdragas ur gyttjan af dem,
som ej vågat sig ned på djupet”
 |
| Etruskiska gravar. I bakgrunden lyxigt partytält för Chevalier Arias lunchgäster. |
Lagerberg fortsätter att beskriva gravarna som
innehöll skelett såväl som gravgåvor, och han gör anmärkningen att själva
nekropolen på avstånd påminner om svenska kyrkogårdar från 1600-talet. En
livlig diskussion bryter sedan ut på platsen om gravarnas ålder och ursprung.
Det var vid det här tillfället inte klarlagt att det rörde sig om etruskiska
lämningar och inte heller att det även fanns en antik stad i området. Senare på
dagen bjöds det in till en luxuös lunch, alla deltagarländers flaggor vajade i
vinden, en musikkår spelade musik från alla närvarande nationer (t. ex.
spelades ”Ur svenska hjärtans djup”) och den italienske kronprinsen höll tal.
När det var dags att bryta upp ledde inte bara en, utan TVÅ musikkårer vägen
till tåget och ett fyrverkeri avslutade utflykten.
Ja, ni förstår vilka storslagna scener som ägt rum på denna lilla ort, och att vi verkligen såg fram emot att få besöka museet och
platsen –om än snötäckt- för den numera bevisat etruskiska staden - även om inga
knallskott och fyrverkerier väntade oss.
Det gjorde däremot den här skylten:
Inte bara utgrävningen, utan också museet stängt på grund av snön.
Jaha. Det var bara att ta tåget tillbaka till Bologna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar