James Tissot på Chiostro del Bramante

Efter arbetsdagens slut traskade jag ner på stan´ för att se en utställning i Chiostro del Bramante. Denna tidigare klosterbyggnad ligger en stenkast från Piazza Navona och är verkligen ett favoritställe! Klosterbyggnaden är från tidigt 1500-tal och renoverades av en stiftelse för cirka 15-20 år sedan och härbärgerar utställningslokaler, bar/café, restaurang och en bokshop. Bara att besöka caféet, ta ett glas eller en kaffe och blicka ner över den vackra innergården är också väl värt att göra. Jag har sett ett antal utställningar där tidigare och har aldrig blivit besviken. Producenterna tycks arbeta mycket med att kontextualisera vad ämne/vilket tema det än gäller. En audio-guide ingår alltid, och som student betalar man endast 5 euro i inträde (ordinarie pris i år är 13 euro). Dessutom har de öppet på måndagar och varje dag alltid till minst kl 20.00.

Just nu och en bit in på nästa år visas den första större Tissot-utställningen någonsin i Italien. James Tissot (1836-1902) var periodvis mycket framgångsrik redan under sin livtid. Tissot hade onekligen ett spännande liv. Han började arbete som konstnär i Frankrike, men flyttade till England i de politiska efterdyningarna av det fransk-tyska kriget 1870. Där mötte han sin stora kärlek Kathleen Newton och gjorde lite av skandal genom att leva med henne trots att hon var frånskild och hade två barn. Newton återkommer som modell i många av Tissots målningar. När hon tragiskt gick bort i tuberkulos flyttade Tissot tillbaka till Frankrike. Hans karriär fick en aprupt vändning när han år 1885 fick en religiös uppenbarelse och sedan endast målade bibliska motiv. Denna sistnämnda period finns inte representerad i utställningen i Chiostro del Bramante.

Jag tycker mycket om hans måleri, som ofta skildrar kvinnor och väldigt ofta Kathleen Newton. Utställnings-producenterna lyfter i många av tolkningarna och i de stämningsgivande citaten utställningen fram att det handlar om att se, om att bli betraktad etc. Tissot skildrade återkommande kvinnor som blir betraktade och beundrade, samtidigt låter han många av kvinnorna titta rakt på betraktaren av tavlan på ett vis som får i alla fall mig att tänka på styrka och frihet, snarare än objektifiering.

Utställningen visas t.o.m. 21 februari 2016

Agrumi di Sicilia - Citrus från Sicilien

Något av det bästa med att vara i Italien är alla de inhemskt odlade frukter och grönsaker som finns att tillgå på marknader såväl som i vanliga matbutiker. Nu närmar sig också den bästa tiden på året för citrusfrukter och många av de finaste kommer från Sicilien. Igår var jag på just en siciliansk restaurang och åt en SORBETTO AL CEDRO som var vansinnigt god. Cedro heter på svenska sötcitron, cedrat eller suckat och är väl inget man träffar på speciellt ofta utom i form av just....suckat. De där syltade bitarna av fruktens skal i bakverk. Eller? Går det att få tag i de färska frukterna även i Sverige numera? 

(Restaurangen heter förresten Sicilia in Bocca och ligger på Via Flaminia 390. Rekommenderas!)

Idag hittade jag sicilianska klementiner och MIAGAWA, eller miyagawa, i den lokala matbutiken. Det sistnämnda är en frukt jag vare sig sett eller hört talas om tidigare. Den kommer tydligen ursprungligen från Japan och ingår i gruppen satsumas och mandariner, men skalet är grönt som på en limefrukt. Smaken påminner möjligen om en blandning mellan mandarin och röd grapefrukt. Väldigt goda!

Marzabotto Tur och Retur. Del I.

Den här dagen var det dags för en utflykt till den lilla orten Marzabotto, som ligger en bit söder om Bologna. Där finns en etruskisk stad med två intilliggande begravningsplatser, nekropoler, samt ett litet museum som visar fynd från utgrävningar som gjorts på platsen. Lämningarna upptäcktes i mitten av 1800-talet, när markägaren och godsherren Chevalier Giuspeppe Aria skulle plantera några mycket stora träd. Så småningom anlitade familjen Aria en god vän, greven Gozzadini, att leda utgrävningar i området. Aria inrättade en sorts museum i sitt eget hem och Gozzadini författade en omfattande katalog över de arkeologiska fynden. Idag pågår utgrävningar i Marzabotto i liten skala under ledning av Bolognas universitet.

Under den arkeologiska kongressen i Bologna 1871 reste delegaterna (den 5 oktober) till Marzabotto i ett extrainsatt tåg, bekostat av Aria, för att beskåda och diskutera lämningarna. Källmaterialet jag använder i min forskning består bland annat av reseskildringar, som den skriven av museimannen Magnus Lagerberg. Han ingick liksom Oscar & Agda Montelius samt Hans & Elin Hildebrand i den svenska delegationen under Bolognakongressen 1871 och har skrivit om sina minnen därifrån . 

Lagerberg beskriver livfullt hur exkursionen gick till: ”Om man de föregående dagarna haft att fröjda sig åt den blåa italienska himlen, fick man idag lära känna, att Jupiter Pluvius ännu kan visa sin makt. Så snart jernvägståget stannat och resenärerna utstigit, började från en närbelägen kulle att uppsändas raketer, försedda med starka knallsatser, hvilka likt kanonskott helsade oss välkomna. Detta saluteringssätt fortfor, utan uppehåll,  hela dagen, och genom det starka eko, bergväggarne lemnade, gjorde det ett ståtligt intryck. Regnet fortfor ännu”

Till skillnad från det regnväder som drabbade resenärerna 1871, så lämnade vi Bologna i strålande solsken. Det hade dock snöat en hel del, så utflykten var lite av en chansning. Vi ville gärna se museet och själva platsen, även om det troligen inte skulle gå att se särskilt mycket av de arkeologiska lämningarna. Efter att ha beundrat floden Reno och ett snötäckt landskap med bergskedjan Apenninerna i fonden, så klev vi av tåget i Marzabotto efter knappt 40 minuter. Efter ytterligare knappt en halvtimme lyckades vi till slut hitta ett ställe som inte var stängt där vi kunde få oss något till livs. På Osteria di Marzabotto var köket inte öppet, men det gick att få en fin tallrik med bröd, ostar och kallskuret. Man ska vara mätt när man går på museum!

För kongressdelegaterna del, så berättar Lagerberg vidare hur de anländer till Arias slott och där först studerade de utställda arkeologiska fynden. Under tiden hade det slutat regna, och det stora sällskapet begav sig uti Arias park. Vid utgrävningarna hade Aria låtit uppföra ett etruskiskt tempel och mycket påpassligt lämnat två gravar tillräckligt utgrävda för att delegaterna skulle få möjlighet att ”avtäcka” dem. Det häftiga regnet hade gjort att schakten var hemskt leriga: ”...hvilket gjorde , att de besökande, då de väl kommit ned på botten af det vidsträckta rummet för utgräfningen, höllo på att fastna der, så att de, efter fulländat värf med grafvarnes öppnande, måste, under allmän munerhet, uppdragas ur gyttjan af dem, som ej vågat sig ned på djupet”

Etruskiska gravar. I bakgrunden lyxigt partytält för Chevalier Arias lunchgäster.

Lagerberg fortsätter att beskriva gravarna som innehöll skelett såväl som gravgåvor, och han gör anmärkningen att själva nekropolen på avstånd påminner om svenska kyrkogårdar från 1600-talet. En livlig diskussion bryter sedan ut på platsen om gravarnas ålder och ursprung. Det var vid det här tillfället inte klarlagt att det rörde sig om etruskiska lämningar och inte heller att det även fanns en antik stad i området. Senare på dagen bjöds det in till en luxuös lunch, alla deltagarländers flaggor vajade i vinden, en musikkår spelade musik från alla närvarande nationer (t. ex. spelades ”Ur svenska hjärtans djup”) och den italienske kronprinsen höll tal. När det var dags att bryta upp ledde inte bara en, utan TVÅ musikkårer vägen till tåget och ett fyrverkeri avslutade utflykten.

Ja, ni förstår vilka storslagna scener som ägt rum på denna lilla ort, och att vi verkligen såg fram emot att få besöka museet och platsen –om än snötäckt- för den numera bevisat etruskiska staden - även om inga knallskott och fyrverkerier väntade oss. 

Det gjorde däremot den här skylten:

Inte bara utgrävningen, utan också museet stängt på grund av snön. 

Jaha. Det var bara att ta tåget tillbaka till Bologna!

To be continued...

Museo di Storia di Bologna

Kopia av sarcofago degli sposi

Idag vaknade vi till ett stilla snöfall. På dagens program stod ett besök på Museo di Storia di Bologna. Museet ägs och drivs av en stiftelse och är inrymt i Palazzo Pepoli. Här visas Bolognas historia på ett ganska ”modernt” sätt, vilket bland annat betyder olika sorts multimedia-lösningar. 

Fram till 22 februari visas utställningen 

I viaggio oltre la vita. Gli Etruschi e l`aldila tra capolavori e realtà virtuale, det vill säga ungefär: 

Resan bortom livet. Etruskerna och livet efter detta genom mästerverk och virtuell verklighet. 

Utställningen var placerad på olika ställen i museet. Ett antal etruskiska mästerverk i en blandning av både kopior och original fanns utställda, bland dessa en gravsten från det arkeologiska museet i Bologna och en av de bemålade gravar från Tarquinia som vanligen kan beskådas på Villa Giulia, det etruskiska museet i Rom. I övrigt visades 3D-film, diverse projektioner, en exakt kopia av den fantastiska sarkofagen sarcofago degli sposi inklusive en film om hur kopian tillverkades, samt en rad ganska klassiska skärmar med texter som berättade om etruskernas syn på livet efter döden och resan dit. 

Utställningen var rätt så informativ. Samtidigt var upplevelsen att man använt sig av den senaste tekniken för att den finns, inte för att den alltid tillför något. Projektet är ett samarbete med Villa Giulia (det etruskiska museet i Rom), som visar en mindre utställning om det etruskiska Bologna. Jag såg den när jag var i Rom i höstas. Meningen med projektet är också, vilket inte är helt tydligt, att sammanföra den etruskiska kulturen i regionerna Emilia-Romagna och Latium och koppla samman Bolognas och Roms etruskiska arv. Sammantaget upplevs hela utställningsidén som lite rörig. Jag tror att tanken är att vissa delar ska behållas i den permanenta utställningen i Bologna, vilket skulle kunna förklara de något disparata intryck den ger. En favoritdel av utställningen var hur som helst en autentisk rekonstruktion av en etruskisk vägsträckning kantad av gravar.

Sapori d´inverno, vinterns smaker

Sen fredag eftermiddag landade vi i Bologna, staden med många smeknamn: La Grassa (syftar på all god mat), La Rossa (på grund av husens och tillika många invånares politiska färg) och La Dotta (den lärda).  Här bodde etruskerna i staden de kallade Felsina. Här anlade romarna staden Bononia. Här grundades världens första universitet år 1088. Första och enda gången jag varit här tidigare (också då i sällskap med M) var det juni och nästan +35 grader varmt... Nu är det annorlunda, minusgrader och efterdyningar av torsdagens ”snökaos” i staden. Vilka kontraster!

De flesta som läser den här texten består nog av vänner och familj, men kanske är det ändå på sin plats att nämna något om vad jag sysslar med numera... Jag forskar om hur arkeologin såg ut och formades som vetenskap under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Mer specifikt ska jag undersöka de svenska arkeologernas kontakter med Italien. 

En viktig händelse för min forskning är en internationell arkeologisk kongress som ägde rum i just Bologna år 1871, där flera svenska forskare deltog. Jag är inne på min andra termin som doktorand och denna, liksom den förra, kommer till största delen att bestå av kurser- Det innebär att det tyvärr inte blir så mycket arbete gjort med själva avhandlingen. I en lucka mellan alla kurser gick det i alla fall att planera in en studieresan till Bologna med omnejd. Resan gör jag med stöd av ett resestipendium från Fondazione Rausing, en fond som är knuten till Svenska institutet i Rom. Målet är att kunna besöka några av de museer och arkeologiska platser som de svenska forskarna besökte under Bolognakongressen 1871.

Vår adress den här gången är Piazza San Francesco, där vi hyr en liten lägenhet av Elisa, som visade sig vara ”curator” och jobba med samtidskonst, installationer och offentliga konstverk. Och just det, apropå på familjen Rausing... Taxichauffören som tog oss från flygplatsen undrade var vi kom ifrån, och när han hörde detta fick vi veta att hans fru varit i Sverige flera gånger. Hon jobbar för företaget Tetra Pak, vilket som bekant har grundats av Rausing. ”Åk med henne till Sverige nästa gång”, sa vi.

På kvällen hasade vi oss fram på snöhal travertin under Via Portellos portiker och arkader. Vi hamnade på Trattoria Baraldi som visade sig servera både god och bastant mat, vilket passade alldeles utmärkt en kylig vinterkväll efter en lång resdag. På menyn har de bland annat en ”avsmakningstallrik” i inte mindre än 5 olika varianter: Bolognese (kött), Pesce (fisk), Vegetariano, Vegano och Sapori d´inverno (vinterns smaker). Vi testade två av dessa, väldigt gott!

Piazza San Francesco

En liten påminnelse

Vintage i Lissabon

Butiken Ás de Espadas

Under ett lite planlöst och trivsamt strosande i stadsdelarna Barrio Alto, Chiado och Baixa noterade vi vid en blick på kartan att vi befann oss alldeles i närheten av klosterruinen Convento do Carmo med tillhörande museum och bestämde oss för att gå dit. Promenaden gick längs gatan Calçada do Carmo och vid nr 42 blev vi glatt överraskade av den mysiga vintage- och secondhand-butiken Ás de Espadas. Det fanns många fina och roliga saker i butiken och jag lyckades hitta en klänning som möjligen är från 1940- eller 50-talet. Modellen är lite svår men kul, så jag kunde inte låta bli! Kan varmt rekommendera ett besök i denna butik om man är i dessa kvarter.

Skärpet är från Ebbes hörna i Gamlestaden och den guldfärgade
metallväskan är ett tidigare inköp i en secondhandbutik i Rom