lördag 29 oktober 2011

Numismatiska museet och Schliemanns trojanska palats


Flera av museerna i Aten har generösa öppettider, så även det Numismatiska museet på gatan Panepestimiou, i närheten av parlamentet och det stora torget Syntagma. Således styrde jag kosan ditåt efter en sen och lång lördagslunch. Även om man är helt ointresserad av antika mynt så är museet väl värt ett besök. Själva byggnadens historia och interiör är nämligen väldigt spännande. Dessutom ingår en audio-guide i biljettpriset, vilket gör att man som besökare får en riktigt stor behållning av utställningen.

Det numismatiska museet grundades på ön Egina 1829. Detta passade naturligtvis extra bra eftersom man kan säga att det var där de tidigaste grekiska mynten började slås. När Aten blev huvudstad 1834 flyttades museet till fastlandet och har varit inrymt i olika byggnader i staden. Sedan 1998 finns museets samlingar utställda i den (ö)kände Heinrich Schliemanns 1800-talsresidens. Heinrich Schliemann (1822-1890) kom från enkla förhållanden och fick arbeta för sin överlevnad som mycket ung. Han började syssla med kommers och kom med åren att bygga upp en extremt lukrativ handelsrörelse. Detta möjliggjorde att han vid 41 års ålder kunde ägna sig helt och hållet åt sin stora passion, arkeologi!

 
I akademiska kretsar sågs Schliemann aldrig som något annat än en amatör. Tros detta, eller kanske just därför, är han ett av de namn som kommit att bli det mest kända för eftervärlden. Schliemann skapade sensationella rubriker när han grävde ut de mytiska städerna Troja och Mykene.  Han bosatte sig permanent i Grekland 1870, gifte sig med Sofia Kastrioti som kom att arbeta tillsammans med honom på utgrävningarna. Tillsammans fick de två barn som döptes till Andromache och Agamemnon. Man förstår att deras far måste ha varit minst sagt besatt av forna tider och antika kulturer, och att han verkligen hängav sig åt denna vurm helt och fullt.

Det Schliemannska huset var och är fortfarande något extravagant. Egendomen kom att gå under namnet Iliou Melathron, ”Trojanska palatset” och stod klart 1881. Schliemann utformade sitt drömhem tillsammans med sin gode vän arkitekten Ernst Ziller. På torsdagarna höll paret Schliemann öppen salong för Atens societet.

När man kommit in i den rikt dekorerade vestibulen låg matsalen till vänster och balsalen till höger. Båda rummens väggar är täckta av målningar inspirerade av väggmålningarna i Pompeji, och med textstycken ut Iliaden som knyter an till rummens aktiviteter. Längs taket i balsalen utför små amoriner arkeologiskt arbete. Målningarna föreställer utgrävningarna av Troja respektive Mykene.
 På museet omnämns Schliemann som ”the father of Prehistoric archaeology” och här måste nog en nutida arkeolog få hosta till lite diskret. Men, säga vad man vill om Schliemanns vetenskaplighet, till förtret för många av hans samtida ”riktiga”arkeologer är det hans namn, och inte deras, som de flesta känner igen.

Till huset hörde som sig bör en vacker trädgård och denna sköttes av en trädgårdsmästare som gavs smeknamnet ”Priamos” av paret Schliemann. Tråkigt nog finns bara en liten del av egendomens trädgård kvar numera. Här ligger museets café. I en stad som Aten, med förhållandevis få grönområden insprängda i stadsmiljön utgör det som finns kvar av Musernas trädgård ändå en liten oas, där man kan smita in och filtrera bort trafiken och larmet från Panepestimiou för en stund.




tisdag 25 oktober 2011

Sökandet efter den Cykladiska figurinen



Goulandrismuseet, även
kallat det Cykladiska museet

Från dag 1 av min vistelse här i Aten, har jag diskret spanat i bättre såväl som sämre affärsinrättningar efter en cykladisk figurin att ta med hem. I en stad som fullkomligen översvämmas av souvenire- och museibutiker torde det vara en lätt uppgift, men icke! Detta beror på att jag är en krävande och dessutom mycket vankelmodig figurin-spekulant. Sökandet efter just min cykladiska figurin påbörjades nämligen redan 1996. Under våren det året hade jag läst min första termin på universitet i ämnet Antikens kultur- och samhällsliv och omedelbart fastnat för just den cykladiska kulturen. Sommaren samma år båtluffade min goda väninna Erika och jag tillsammans under tre veckor i just Cykladerna.


Det var för övrigt en fantastisk resa, min allra första till Grekland. Med en konstvetare som resekompanjon är det kanske inte så förvånande, vår ungdom till trots, att de tre veckorna på luffen faktiskt innehöll ungefär lika delar av finkultur och, ja, låt oss säga "annan" kultur... Sedan dess har jag spenderat åtskilliga månader i detta land, men varje gång återvänt hem utan den där figurinen. Hur ska det gå den här gången?

Nationalmuseet i Aten

måndag 24 oktober 2011

Aten med tårgas i atmosfären

Det går naturligtvis inte att vistas i Aten i dessa dagar utan att påverkas av och förhålla sig till det som sker i samhället. Stämningen är märkbart låg och dämpad generellt. Människor på gatan och i butiker börjar spontant tala om den rådande situationen och det verkar som om många vill berätta hur det EGENTLIGEN är, då de är rädda att övriga Europa har fått en alltför ensidig bild av problemen. Senast igår talade jag med en butiksägare som var fullständigt uppgiven. Det kommer att följa svåra tider och många mänskliga tragedier på denna ekonomiska kris.


Som utlänning med avsikt att utföra ett par veckors studier och kanske se sig omkring i Attika litegrann, drabbas man (förutom stor oro för de grekiska vännerna) egentligen mest av praktiska problem  i och med alla de parallella strejker som pågått de senaste veckorna. Metro, taxibilar, museer, arkeologiska siter, banker, båtar och sist men inte minst sophämtningen har stått stilla.

En annan sak som jag reflekterat är att de mesta känns ganska dyrt i Aten nu, mot när jag var här på Svenska institutets arkeologiska kurs vår-vintern 2005. Metrobiljetter, en kopp kaffe, mat i såväl butiker som på restaurang, har ökat i pris.

Grekerna är vana demonstranter vid det här laget. Gemene atenbo och demonstrant tar på sig gasmask eller munskydd, smörjer någon vit pasta runt ögon och näsa till skydd mot tårgasen. Man visar sitt missnöje men kastar inte sten och molotov-cocktails. Det har ändå varit ganska våldsamt sista veckan, men många bränder och förstörda butiksrutor efter det att dagens manifestationer tagit slut och de mer våldsbenägna elementen dröjer sig kvar på stan´. I torsdags kväll låg polisens tårgasdimmor täta över centrum och det hör tyvärr inte till ovanligheterna i Aten. Det kändes lätt absurt att promenera bland aska och pyrande härdar, för att inte tala om den ambivalens man kände när man ändå valde att inte gå tillbaka hem utan gick och satte sig i en bar en stund.

Grekisk bossanova och mer Ekologi

Ja, den ekologiska trenden verkar fortsätta starkt även här. Under ett lunchbesök på den mycket trevliga restaurangen Melilitos fick jag dessutom höra (för mig) ny musik, och jag frågade ägarinnan vad som spelades. Det var Eleni Tsaligopoulou, eller Ελένη Τσαλιγοπούλου som hon stavas på grekiska. Efter att ha fått namnet även på albumet begav jag mig raskt till en gammal hederlig skivaffär (så hette det på 80-talet). Hittade ej det album jag sökte, men väl tre andra av henne, vilka lika raskt inhandlades. 






Ekologiskt café

På café Pure Bliss kan man äta ekologisk frukost, dagens lunch eller något annat gott. Caféet ligger på Rombis, nära shoppinggatan Ermou. En förmiddags-cappuccino (storstadens version av 11-kaffet) slank ner här på söndagen, tillsammans med en saftig morotskaka. Det finns även ekologiska produkter till försäljning och en burk mandarinmarmelad inhandlades av undertecknad. Väldigt god!

Som en cykladisk by

Häromdagen tog jag en promenad runt Akropolis och lyckades av en lycklig slump gå rakt ned i Anafiotika som jag faktiskt inte sett i sin helhet tidigare. Det är ett bostadsområde som föddes i början av 1800-talet och där det verkligen känns som om man befinner sig i en by på en grekisk ö. Svårt att förstå att man i själva verket är mitt i en mångmiljon-stad.

De senaste dagarna har jag gått upp och och ned för de smala och vindlande trapporna för att få lite omväxling från turistgatorna i Plaka på min väg till andra delar av centrum. Bland de små husen finns ett kapell, eller en liten kyrka, med en minimal plateia utanför. Söndagssamtalen pågick där för fullt efter morgonens mässbesök.